Till er alla som inte kunde närvara i på vårt valborgsfirande, här kommer vårtalet av Jörgen Vikström;
Våren.
Jag är våren.
Jag sträcker sömndrucket på mig i solvärmen mot stavkyrkans sydvägg. Kallar på de frusna yrvakna flugorna; kom hit även ni och tina upp er.
Jag är våren.
Jag klöser och gräver mig fram genom den tjälfrusna jorden under människornas fötter. Andas in frosten i underjorden, sjunger ut den i långa varma lockrop till den ovanjordiska värmen.
Sväljer solens strålning så att den sakta kan tränga ner genom mig och ut i mina växande hålor och gångar mellan det hårda frusna.
Väcker maskar och larver ur sin dvala. Blåser liv i svampars mycel och hyfer, i sporer och enzymer.
Smeker dem ur sin slummer. Viskar i dem: Jag är våren. Dags att vakna. Dags att skapa liv.
Jag är våren.
Omdanaren. Livgivaren. Väckaren.
Jag skakar liv i frusna grusvägar. Jag tröstar medan de vrider sig i plågor, häver sig upp och sjunker. Omvandlas till oigenkännlighet i den bortynnande tjälens obarmhärtiga krystvärkar.
Tills de sakta stillnar i sina forna former. Då helar jag deras tjälskott och sprickor.
Jag vakar även över bezdorizjzjia, det leriga ofarbara menföret i Ukraina som för en kort tid fått kriget och dödanet att avvaktande dra efter andan. Sedan torkar jag upp leran, jorden och marken även där.
Jag gör det ändå. Jag som är liv.
Medan jag lotsar isblocken utför Ristafallets nacke, rätar på tussilagons rygg inför solen, gör den nyfödda renkalvens ben stadiga så den kan följa med sin mamma och flock, så rullar stridsvagnarna ut på slagfälten.
Medan örnen ruvar sina sköra ägg i det väldiga boet på Örnhällan fuktas jordskorpan av våroffensivens blod och tårar.
Allt det. All denna smärta.
Jag som är liv.
Jag är ju våren.
Jag är våren.
Jag ger mig tillkänna med tveksamhet och mina förtrupper är återkommande bakslag i form av snö och kyla. Vi är nämligen ett.
Det är för att väcka det mänskliga i människan. Att få henne att förnimma att livet till sin natur är skört och förgängligt. Just därför så viktigt att värna och vårda.
För att få henne att söka närhet och gemenskap nu när vinterns kyla släpper sitt grepp runt våra hus.
Jag är våren.
Jag är den svala klara luften i altars, tenorers, sopraners och basars strupar när kören sjunger sånger till min ära. Jag är i takten i dirigentens rörelser.
Jag följer tonerna som knuffar luften i vågor in i åhörarnas öron. Jag hör det ni hör.
Jag är våren.
Jag vaggar vintern till ro. Smälter den sista snön. Översvämmar älvar och åar. Skickar budskap till flyttfåglarna. Allt är redo. Kom.
Slutligen tar jag fram färgerna till syster Sommar så att allt är redo när hon intar årstidsscenen och målar tillvaron i grönt, gult, blått, lila och rosa. I värme. I ljus.
Mitt uppdrag är då över för det här året.
Jag bidar sedan min tid i årstidernas skymundanland, beundrar Sommarens konstverk, applåderas höstens färgprakt, följer lövens fall mot frostig mark, flyttfåglarnas avfärd, kylans inträde, mörkrets tid och vinterns slutliga grepp.
Och snart växer kraften i bönerna från jorden inbyggare, människor, djur och växter.
Våren, kom! Kom!
Då reser jag mig och blickar ut över världen. Ännu ett år har gått.
Och så låter jag återigen mig värmas mot Stavkyrkans varma vägg.
För jag är våren.
Jag är våren.